Ingen vecka alls

I natt hade jag mycket mensvärk och i morse kom mer mer blod. Nu var det också färskt blod. Jag bestämde mig för att sjukskriva mig och ringde kliniken. Det fanns en ledig tid idag så vi åkte snabbt iväg.

Det var helt tomt i min livmoder. Helt tomt!

Jag fick ta blodprov och mitt HGC-hormon var nästan nere på 0. Läkaren tror att jag har fått ett tidigt missfall, förmodligen precis efter att det fäst.

Det är fruktansvärt! Det är så himla jobbigt!

Jag känner mig så dum att jag trodde att jag var gravid. Jag har svårt att få den känslan ur mig även fast jag vet att jag så klart hade rätt att tro det.

När jag ser på det nu i efterhand så stämmer ett tidigt missfall förmodligen bra. Jag kände av graviditetshormonet mycket i början, men den senaste veckan eller så har symtomen varit färre. Och nu är det bara tomt!

Det känns helt hopplöst detta. Jag vet inte hur någon av de två embryon vi har i frysen skulle kunna bli något om det inte funkat hitintills. Om de ens överlever upptining.

Jag försöker tänka att det ändå var bra att det fäste denna gång, att det ändå går. Och någonstanns är det ju ändå bra att missfallet blev ett ganska ”enkelt” missfall. Det hade inte hunnit gå speciellt långt och jag kommer inte få så jobbiga blödningar.

Men egentligen vet jag inte vad jag ska försöka tänka nu. Jag är bara ledsen.

Vecka 7+0

Det bruna blodet har fortsatt sen i söndags. Det är inget ibland och lite mer ibland. Det har också kommit några ”klumpar”. Men det är inte rinnande.

Jag ringde kliniken igår och de sa att det var vanligt vid IVF. Ja eller hon kunde inte jämföra mot patienter som inte gjort IVF, men hon sa att det var vanligt att få blödningar om man gjort IVF. Så jag försöker mantra runt det i huvudet. Det enda som kan säga nåt är ultraljudet vi har på torsdag.

Jag är så himla nervös nu inför det att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag tycker också att jag känner mig mindre gravid. Och ibland inte.

Jag blir stressad av allt. Nu har jag börjat stressat upp mig för att jag inte mår så illa. Jag får lite kvälningar ibland och blir hungrig på nätterna men jag mår inte speciellt illa. Jag kan känna att det finns där men det tar inte över och jag tror nästan att jag mådde mer illa för någon vecka sedan. Jag är så klart glad över att jag mår så bra fysiskt som jag ändå gör. Men just nu blir jag nervös av allt.

Jag tyder allt som kommer i min väg och är mer oharmonisk än någonsin.

Tack till er alla som har skrivit så peppande saker!

Blod igen.

Nu kom det blod igen! Är det så här min graviditet funkar eller är det ett missfall på gång? Det är så himla skrämmande!

Här kommer lite detaljer: Det är inte rinnande, men som en brun gegga, så det är alltså gammalt blod och inte nytt. Det började samtidigt som jag fick mensvärk.

Nu några timmar senare har värken minskat och jag tror att blödning avtagit, det är lite mindre i alla fall. Vi kan inte göra nåt. Bara vänta till ultraljudsbesöket på torsdag. Jag försöker vila i att jag fått så här flera gånger nu.

Idag är vecka 6+5. Jag räknar sekunder och försöker att ha en trevlig helg.

De längsta veckorna

Tiden sniglar fram och jag lär mig krypa igen. Jag försöker att stå ut och göra som min sambo sa: ”om vi inte tar ut segern i förskott får vi kanske inte uppleva någon seger”. Lite deppigt men också peppigt. Jag FÅR vara glad och han tror på det här!

Jag är inte en orolig person, men jag vet hur ont motgångar i den här resan gör. Det är den smärtan jag är rädd för.

Idag är vecka 6+0 och jag märker hur jag får mer och mer av graviditetshormonet. Det börjar bli mer som magsjuka. Och ibland känns det inte alls. Ibland blir jag vansinnigt trött. Ibland spänner brösten väldigt mycket. Ibland knycker det till runt livmodern. Ibland liksom ”burrar” det i kroppen, som att saker lossnar och förändras.

Jag har inte hittat mönstrerna än. När vad händer. Men jag har fattat att jag måste äta när jag börjar må illa, gärna innan. Känns ju ovant att trycka i sig saker när man mår konstigt.

Det är så himla mycket som ska hända med embryotet de kommande dagarna, om det nu är ett embryo vi har där… Massa som ska bildas på en vecka. Ett hjärta som ska börja slå. Snälla, snälla gör det!

Det här blir riktiga hundveckor. Jag börjar få så himla mycket på jobbet och skulle egentligen behöva jobba övertid men det tänker jag inte göra. Och så denna sköra väntan som gör det svårt att fokusera. Att leva på och inte tro att du ska få se blod varje gång du ska gå på toa. Att inte tänka för mycket.

När jag berättade för min pappa i förra veckan om vår IVF-resa och om denna graviditet sa han ”vi ska inte ta ut något i förskott. Det blir en bonus om det blir något” och så meningen efter: ”Det blir ett roligt år detta!”.

Det är så dubbelt, det är så skört, det är så magsjukt och det är också som vanligt. Samma mailskörd på jobbet. Samma TV-serier dödstrött på kvällen. Samma helger som planeras. Samma träningspass jag tvingar mig att gå på.

Nästa torsdag vet vi mer! Det är hundra år dit! Boktavligen är ju 1,5 vecka för ett 6-veckors embryo så vansinnigt lång tid!

Bättre dagar

Det kom inget mer blod. Men jag är rädd för blod varje gång jag går på toa.

Idag är vecka 5+3 och jag tycker det känns annorlunda, är inte lika trött och min mage har börjat spåra ur ibland.

Jag kastas mellan att tro på detta och att förvänta att mig att det inte kommer att gå och att då känna att jag inte orkar en motgång till.

Igår lyckades jag berätta om IVF:en för min pappa, han är den sista jag berättar för, annars vet de flesta i vår närhet. Vi har från början varit väldigt öppna med det här. Men det senaste halvåret har jag haft svårt att prata om det, allt har blivit så känslomässigt, så det har känts bra att vi berättade innan det blev så. Folk frågar inte längre utan låter det få ta sin tid, samtidigt som de hoppas och stödjer oss.

Däremot är pappa ett eget kapitel. Han är väldigt stöttande och vill väl, men är så vansinnigt dålig på att lyssna och har en del att jobba på med sig själv. Nu kunde vi berätta med tvisten på slutet; att vi, just nu i alla fall, är gravida.

Han ringde idag. Sen min syster blev gravid (för 6 år sedan) har han ringt henne nästan varje dag och kollat läget. Han vill väl.

Och jag är glad att jag har ett nätverk runt mig, som jag kan välja när jag behöver.

Dålig dag

Jag gick på toa på jobbet, skulle gå i farten, men allt stannade upp. Hade röd skiftning på pappret. Och sen kände jag menskänslor. Ingen direkt smärta men som det kan kännas innan mens.

Det fortsatte, inget riktigt blod egentligen, enbart ljust ljust rosa, nästan aprikost, men jag håller på att gå sönder! Det gör så ont i mig. Hur ska jag klara det här?

Jag åkte hem sen och fick lägga allt fokus på att inte börja gråta bland allt folk.

Just nu är det inget. Och jag känner mycket i brösten och började må lite illa när jag väntade med att äta middag.

Jag var helt säkert på att det kändes annorlunda än de senaste dagarna. Att jag var på väg att få missfall.

Nu vet jag inte längre.

Om jag kommer att vara fortsatt gravid kommer det här hända fler gånger och jag kan inte gå under varje gång. Det spelar ingen roll om jag försöker vara logisk, jag drabbas av den okontrollerande ledsenheten. Det blir för stort.

Jag kanske vaknar av mer blod i natt. Jag kanske inte gör det.

I går slutade jag med Lutinuset, det var sista dagen. Och så blir det så här dagen efter.

Jag kommer kanske bli galen av det här. Att kastas mellan försiktig glädje och hopplöshet. Att känna sig väldigt gravid och en timme senare tveka. Jag vet inte hur jag ska kunna chilla.

Vi kommer klara det här oavsett, min sambo och jag. Jag är så himla glad över att ha honom vid min sida. Vi gör det här ihop, oavsett om det är ett missfall vi gör just nu eller om det faktiskt blir ett barn.

Två och en halv vecka

Nu har vi fått en tid för tiigt ultraljud. Om två och en halv vecka.

Jag fick inte prata med min favvo-barnmorska på kliniken idag utan en som jag tycker uttrycker sig mer krasst. ”Vad gjorde du för gravtest?” när jag sa att jag fått plus och också haft lite blod, ”var det ett sånt som går att tolka?”.

I slutet av vårt samtal tyckte hon ändå att det lät som att jag var gravid, men det var som att hon var väldigt noga med att inte ge mig falska förhoppningar.

Jag är vädligt känslig nu. Dels så märker jag av hormonerna mer och mer och blir lättare både arg och glad och dels är jag ju så klart orolig för denna graviditetsresa.

Men vi kommer att klara detta hur det än går. Och vi kommer att klara att vänta två och en halv vecka. Det finns en risk att det kan vara för tidigt att kolla då, att det kanske inte går att se ett hjärta även om det finns där. Men den krassa barnmorskan tyckte att det var bra att komma tidigt när jag haft en blödning.

Och det var väl bra. När jag tänker efter var hon inte bara kärv….jag har ältat detta mycket idag. Små ord och betoningar kan göra stor skillnad när man är mitt i det här.

Mina bröst är riktigt ömma nu och tröttheten kommer och går under dagen. Det är nåt som händer i kroppen helt enkelt som jag inte har upplevt förut.